Mätningar efter mätningar visar på att folkets förakt för oss politiker ökar. Det märks också i den allmänna debatten. Det tycks närmst okej att fritt spy galla över de beslut vi tar eller kanske inte tar. Många är dem som känner sig kallade att utrycka sin åsikt för att de vet bättre. Samma personer är dock inte lika kallade när man ber dem att själv engagera sig och ta saken i egna händer.
Finns det då fog för politikerföraktet? Svaret på den frågan är, att det gör det. Det finns rötägg bland oss politiker precis som hos folk i gemen men just i den där distinktionen, oss och folk i gemen ligger nog en del av roten till problemet. Vi lever idag i ett samhälle där vi talar om dem (politiker) och folket (väljare) som om vi inte vore ett.
Samtidigt, är vi det? Eller lever vi i ett parallell samhälle där politiker går sin väg medan ”folket” går en annan? Är problemet att vi går i otakt?
Politiker bestämmer allt mer. Folket allt mindre. För varje år lagstiftas och skattas folket allt hårdare. Ekorrhjulet rullar på. Politiker lovar att skära ner på byråkratin men gör oftast tvärtom. Politiker lovar ökad transparants och bättre service till medborgarna men det upplevs sällan så. Vissa politiker lovar ökade skyddsnät men levererar dem? Andra politiker lovar mer i den egna plånboken och minskat utgiftstak men levererar dem?
Samtidigt är folket inte utan ansvar i frågan. När vi går till val är det utifrån våra egna preferenser, våra egna intressen vi lägger vår röst. Vi röstar för egna fördelar men skickar gärna kostnaderna till någon annan att hantera. Är det inte ökade öppettider på biblioteket så är det den asfalterade vägen till huset. Du vill ha. Alla ska betala. Samtidigt ger demokratin inte politiker incitament att spara. Snarare det motsatta i hopp att bli återvalda. Samtidigt, gud nåde den politiker som försöker spara. Då är det samhälleliga upproret snart där och omöjliggör någon form av kostnadsreduktion.
Vi lever i en demokrati där majoriteten har rätt att bestämma över minoriteten. Där 51 % kan styra de andra 49 %. Decemberöverenskommelsen i Sverige visade dock på något än värre, att minoriteten hade rätt att styra över majoriteten. Det gör demokratin än skörare. Folket tappar förtroende för systemet. Det enda rätta vore att lägga makten åter i folkets händer genom minskat statligt inflytande, pengar i den egna plånboken och mer av direkt demokrati.
Den direkta demokratin skulle kunna innebära fler folkomröstningar såväl i statliga som regionala och kommunala beslut. Med dagens internetlösningar skulle det kunna gå att utveckla enkla och säkra system för det. I Estland finns redan IT lösningen. Det handlar om att föra ner ansvaret över besluten så nära medborgarna det kan komma. Blir besluten bättre? Vinner inte majoriteten? Besluten borde bli bättre när de tas av dem de berör. Majoriteten vinner dock fortfarande över minoriteten men det är ju grunden för demokratin. Med den direkta demokratin å andra sidan, att rösta per fråga, borde den lokala debatten öka, engagera fler och stärka demokratin men också förtroendet för politiker. Ju närmare politiska beslut fattas desto större möjlighet att utkräva ansvar.
Går det att återskapa förtroendet för politiker? Ja, det gör det men det krävs aktiv handling och politiskt mod av oss politiker. Mod att våga vara annorlunda. Mod att våga tala klartext. Att varken lova guld eller gröna skogar. Mod att våga stå för det obekväma i tider då obekvämt måste få vara vardag av vikt för samhällets överlevnad. Politiskt mod kräver fler oberoende politiker. Politiker inte i behov av uppdraget för sin permanenta försörjning. Inget land eller folk gynnas av politiker som är just politiker för livet.
Ökad frihet måste dock alltid vara målet. Det innebär inte per automatik ökad demokrati. Frihet handlar om att du tar dina egna beslut. För mig som politiker, i de beslut jag fattar, och i den politiska riktning jag verkar för, är äganderätten för dig över din egendom men också den egna plånboken det jag grundar mina beslut på. Jag lovar dig att visa politiskt mod i obekväma tider. Jag lovar inte att vara felfri. Jag lovar att vara människa. Jag kommer att verka för att din frihet ökar för endast genom ökad frihet kan verkligt ansvar tas.
