Förra veckan hade jag den stora glädjen att återigen få checka in till ännu ett arbetspass på Skånes Universitetssjukhus. Denna gång närmare bestämt Malmö och dess intensivvårdsavdelning. Där fick jag arbeta tillsammans med två sjuksköterskor i ett rum för två patienter i stort behov av intensivvård.

Det är en annorlunda miljö man äntrar. Ett rum fyllt av apparatur där respirator inte är ett undantag utan en regel. Där patienternas utmaningar är mer än ens hjärta nästan kan bära. Världen är inte rättvis. Jag vet av erfarenhet. Men det man ser under dessa arbetspass påverkar en på djupet. Det går inte att komma ifrån. Jag vill inte heller det. Jag tror det gör mig bättre som medmänniska och i mina politiska uppdrag.

Skånes Universitetssjukhus är vårt skånska flaggskepp som levererar en vård i de flesta fall närmast i världsklass. Där personalen varje dag gör mer än sitt jobb. Där man allt som oftast gör det där lilla extra. Många gånger under hot och i obekväma situationer. Men trots det, ger man hand på en kind i en stressig situation. Man hjälper en kollega i behov. Man ger för det ligger i sin yrkesroll att ge men framförallt i rollen som medmänniska.

Med några arbetspass in i verksamheten, är det inte utan att man undrar. Vem ser vad de ger? Patienten i behov gör det inte alltid. Inte på en avdelning som IVA. Gör arbetsledarna det? Oftast får jag höra. Gör vi politiker det? Det svaret söker jag efter. Som Moderat politiker vill jag inte styra över verksamheten. Det gör de bäst själva. Men att se, känna och uppmärksamma vår personal. Det är det vi som måste göra. Det borde vi vilja. Vi är arbetsgivaren. Om det kan man tycka mycket men så länge det ser ut så. Så länge är personalen vår att värna.

Vår personal kräver lite. De har förståelse för hur världen ser ut och sjukhusens utmaningar. Vi kan inte alltid ge men vi kan lyssna och bemöta. Det är vårt ansvar som arbetsgivare.

Stort tack till all personal på IVA i Malmö för några fantastiskt fina timmar hos er!

Ulrica