I helgen förväntas Folkpartiet Liberalerna anta en namnförändring och därefter kalla sig Liberalerna. Att man ens kan överväga att i sitt partinamn göra anspråk på att representera hela den liberala rörelsen är anmärkningsvärt, milt uttryckt.

Låt oss ta en promenad längst med Folkpartiet Liberalernas historia. Folkpartiet Liberalerna är inte bara partiet som varnar för att reformera arbetsrätten. De är de facto dem som till mångt och mycket bär ansvaret för att vi idag sitter med regler som LAS. På 50 – talet drev Folkpartiet Liberalerna hårt kravet på lagstiftning kring anställningsskydd istället för de avtal som Socialdemokrater och deras lobbyorganisation LO förordade. För dem innebar en lag ett slut på parternas möjlighet att själv reglera detta. Men efter idogt arbete av Folkpartiet Liberalerna så fick Sverige till sist den lag som idag sätter käppar i hjulen för ungas väg in på arbetsmarknaden, LAS.

Eller varför inte titta närmare på en av sjuttiotalets mest tokiga idéer den om löntagarfonder. Ett förslag som aldrig hade blivit verklighet om det inte var för Folkpartiet Liberalernas aktivitet på området. Ett borgerligt parti som krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning. Då öppnades såklart den politiska grinden för de som ville vidare på den socialistiska vägen för Sverige. Senare kom Folkpartiet Liberalerna att bli motståndare till löntagarfonderna men vi ska minnas vem som initierade utredning och diskussion.

Att Socialdemokraterna hade proppen färdig och ville avskaffa hyresregleringen på 60 – talet och införa marknadshyror är det få idag som känner till men vad kanske än färre vet är att Gunnar Sträng blev så förbannad efter Folkpartiets hårda motstånd mot marknadshyror att han faktiskt rev sönder proppen som därmed aldrig gick till riksdagen. Läs gärna Assar Lindbecks memoarer för mer läsning.

Men säger ni, det här är ju ett partis historia, frågan är väl snarare var man står idag. Problemet är dock att ränderna inte går ur. Folkpartiet Liberalerna är i grunden inte ett parti som kan göra anspråk på att företräda hela den liberala ideologin. Ett liberalt parti förordar inte en höjning av statens kulturbudget. Ett liberalt parti föreslår inte fri entré till statliga museer. Ett liberalt parti röstar inte för en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen och gör därmed ingrepp i den privata friheten. För att nu nämna endast några få förslag.

Att byta namn och kalla sig för Liberalerna innebär att man genom sitt namn gör anspråk på att vara den liberala företrädaren* i svensk politik. Det är ett magstarkt förslag komma från ett parti som i sitt manifest har fler socialistiska inslag än något annat borgerligt parti. Socialliberal hade möjligen varit ett namn som kunde ha passat men att göra anspråk på hela den liberala ideologin det är att gå för långt.

*Jag kallar mig för liberal. Det innebär att jag anammar en ideologi där individens frihet är dess mest grundläggande värde. Jag vill se ett fritt näringsliv i en marknadsekonomi med ett starkt värnade om den privata äganderätten. Jag vill se så lite inblandning av staten i våra liv som möjligt.  

Timmarna före de fruktansvärda terrordåden i Paris kom meddelandet om att Danmark vill ha möjlighet att söka igenom flyktingars bagage i jakt på pengar och andra värdeföremål som sedan ska kunna användas för att betala för den asylsökandes uppehälle.

Det cirkulerar många förslag för att hantera flyktingkatastrofen dessa dagar. De flesta av dem helt uppåt väggarna men det här förslaget må nog ändå toppa den listan över det mest galna förslaget. Hur tänkte man här? Det är människor som flytt med En väska i bagaget men de få saker man fick med sig och de tycker sig den danska staten att man ska kunna ta ifrån dem.

Det här är människor på flykt för sina liv. På flykt från samma galningar som de som igår kväll massakrerade närmare två hundra oskyldiga människor i Paris. Syriska pass har hittats i samband med dåden. ISIS tar på sig dem och menar på att det kommer fler i andra städer.

Nu gråter våra hjärtan för alla de människor som fallit offer i Paris. Vi ska gråta för dem. Men vem gråter för dem som just nu flyr över havet till Europa för att undkomma desamma? De som just nu faller offer för att undkomma desamma.

*Ett förtydligande kring denna text kan nog vara på sin plats efter kommentarer som kommit in sedan den lades upp. Vi tolkar texter utifrån de personer vi är. Således även denna. Vissa gillar uppriktigheten medan andra anser att den är fel eller feltajmad. Om någon tror att jag för en sekund med min text förminskar händelserna i Paris ber jag om ursäkt. Det var aldrig min tanke och det vet ni också. Ville med texten höja blicken men kanske var det för tidigt.

I veckan har vi nåtts av beskedet att regeringen får igenom sina planer på att utöka pappans dagar i föräldraförsäkringen med 30 dagar från tidigare 60 till nu 90 dagar. Man hävdar att det sker för ökad jämställdhet. Det i ett av världens mest jämställda länder. Ja, kvinnor tar fortfarande ut merparten av föräldradagarna men många kvinnor jag talar med vill också det. De blir närmast förbannade när man talar om mannens rättigheter och behov. Vi kvinnor bär nog trots allt också vårt ansvar för att det ser ut som det gör.

Men regeringen, ja de ser ett problem och vad gör då en socialist regering? Den lagstiftar bort ännu en bit av din möjlighet att själv få välja. Bit för bit tar den ifrån dig makten att själv bestämma. Varför? För att den ärligen anser sig veta bättre. Men vem vet bäst om hur du och din familj vill ha det? Ni eller regeringen? Men säger du, 30 dagar är det så farligt? Men vet du vad. Se dig om kring. Det började en gång med en månad, nu är det tre. Steg för steg tas din rätt att bestämma bort från dig. När det borde vara precis tvärtom.

För egen del tycker jag att hela begreppet föräldraförsäkring är fel. För mig är det är barnets dagar inte föräldrarnas. För mig borde var familj själva få bestämma hur dagarna ska fördelas men också till vem. Idag lever inte alla mamma, pappa, barn. Idag lever vi olika. Vissa familjer består av två mammor. Vissa familjer av två pappor. Andra är ensamstående där dagarna borde kunna få användas av mor – och farföräldrar eller syskon. Allt i syfte för vad som är barnets bästa.

Men låt oss till sist rikta ett alldeles speciellt fokus på partiet som trots sitt liberala namn gjorde det hela möjligt, Folkpartiet Liberalerna. Än en gång går Folkpartiet galet fel och stöttar en socialistisk regering. Det är inte första gången det händer. Faktum är att Folkpartiet faktiskt ligger bakom många av de största pålagorna vi pålagts såväl som företagare som kommuner. Det ska vi titta närmare på här på bloggen lite längre fram under hösten.

Mätningar efter mätningar visar på att folkets förakt för oss politiker ökar. Det märks också i den allmänna debatten. Det tycks närmst okej att fritt spy galla över de beslut vi tar eller kanske inte tar. Många är dem som känner sig kallade att utrycka sin åsikt för att de vet bättre. Samma personer är dock inte lika kallade när man ber dem att själv engagera sig och ta saken i egna händer.

Finns det då fog för politikerföraktet? Svaret på den frågan är, att det gör det. Det finns rötägg bland oss politiker precis som hos folk i gemen men just i den där distinktionen, oss och folk i gemen ligger nog en del av roten till problemet. Vi lever idag i ett samhälle där vi talar om dem (politiker) och folket (väljare) som om vi inte vore ett.

Samtidigt, är vi det? Eller lever vi i ett parallell samhälle där politiker går sin väg medan ”folket” går en annan? Är problemet att vi går i otakt?

Politiker bestämmer allt mer. Folket allt mindre. För varje år lagstiftas och skattas folket allt hårdare. Ekorrhjulet rullar på. Politiker lovar att skära ner på byråkratin men gör oftast tvärtom. Politiker lovar ökad transparants och bättre service till medborgarna men det upplevs sällan så. Vissa politiker lovar ökade skyddsnät men levererar dem? Andra politiker lovar mer i den egna plånboken och minskat utgiftstak men levererar dem?

Samtidigt är folket inte utan ansvar i frågan. När vi går till val är det utifrån våra egna preferenser, våra egna intressen vi lägger vår röst. Vi röstar för egna fördelar men skickar gärna kostnaderna till någon annan att hantera. Är det inte ökade öppettider på biblioteket så är det den asfalterade vägen till huset. Du vill ha. Alla ska betala. Samtidigt ger demokratin inte politiker incitament att spara. Snarare det motsatta i hopp att bli återvalda. Samtidigt, gud nåde den politiker som försöker spara. Då är det samhälleliga upproret snart där och omöjliggör någon form av kostnadsreduktion.

Vi lever i en demokrati där majoriteten har rätt att bestämma över minoriteten. Där 51 % kan styra de andra 49 %. Decemberöverenskommelsen i Sverige visade dock på något än värre, att minoriteten hade rätt att styra över majoriteten. Det gör demokratin än skörare. Folket tappar förtroende för systemet. Det enda rätta vore att lägga makten åter i folkets händer genom minskat statligt inflytande, pengar i den egna plånboken och mer av direkt demokrati.

Den direkta demokratin skulle kunna innebära fler folkomröstningar såväl i statliga som regionala och kommunala beslut. Med dagens internetlösningar skulle det kunna gå att utveckla enkla och säkra system för det. I Estland finns redan IT lösningen. Det handlar om att föra ner ansvaret över besluten så nära medborgarna det kan komma. Blir besluten bättre? Vinner inte majoriteten? Besluten borde bli bättre när de tas av dem de berör. Majoriteten vinner dock fortfarande över minoriteten men det är ju grunden för demokratin. Med den direkta demokratin å andra sidan, att rösta per fråga, borde den lokala debatten öka, engagera fler och stärka demokratin men också förtroendet för politiker. Ju närmare politiska beslut fattas desto större möjlighet att utkräva ansvar.

Går det att återskapa förtroendet för politiker? Ja, det gör det men det krävs aktiv handling och politiskt mod av oss politiker. Mod att våga vara annorlunda. Mod att våga tala klartext. Att varken lova guld eller gröna skogar. Mod att våga stå för det obekväma i tider då obekvämt måste få vara vardag av vikt för samhällets överlevnad. Politiskt mod kräver fler oberoende politiker. Politiker inte i behov av uppdraget för sin permanenta försörjning. Inget land eller folk gynnas av politiker som är just politiker för livet.

Ökad frihet måste dock alltid vara målet. Det innebär inte per automatik ökad demokrati. Frihet handlar om att du tar dina egna beslut. För mig som politiker, i de beslut jag fattar, och i den politiska riktning jag verkar för, är äganderätten för dig över din egendom men också den egna plånboken det jag grundar mina beslut på. Jag lovar dig att visa politiskt mod i obekväma tider. Jag lovar inte att vara felfri. Jag lovar att vara människa. Jag kommer att verka för att din frihet ökar för endast genom ökad frihet kan verkligt ansvar tas.

Så stod det på tv skärmen framför mig under träningen i förmiddags. Det var polisen som med anledning av morden i Trollhättan hade presskonferens. Det som man igår hoppades inte var sant visade sig vara just det.

Där på löpbandet gick genast mina tankar till de inlägg jag haft det sista året, manades folk till besinning och eftertanke, kring det skrivna ordet. Inte bara i fråga om integration utan även mycket annat. Samhällsklimatet har förändrats. Numera tycks det inte bara okej att attackera oss politiker. Nu tycks var och en som står upp och säger ifrån, oavsett sida, kunna bli allmänt villebråd.

Väl hemma från träningen kände jag behovet av att få skriva ner alla tankar. Där och då såg jag Sofia Nerbrands ord i bilden nedan. Med det insåg jag att hon, hade summerat, det jag tänkt att säga, med två meningar, när det förmodligen hade tagit mig många fler rader än så.

Bilden är inlagd med Sofia Nerbrands godkännande.

Till syvende och sist bär vi alla ett ansvar. Det börjar med oss själva. Gör mot andra vad du önskar att människor skulle göra mot dig. Svårare än så är det inte.

Hemkommen från en riktigt bra partistämma i Karlstad med mitt parti Moderaterna. Det parti jag tillhört i 25 år. Ett parti i vilket jag sett ett par partiledare såväl göra sina avtryck som passera revy. Ett parti där vi varit vana vid högt i tak och riktigt bra diskussioner med ett givande och ett tagande. Men när beslut fattas utan delaktighet och diskussion blir resultatet sällan så där värst hållbart.

I Karlstad har vi fattat en rad beslut som tycks få vänsterdebattörer och ledarskribenter att gå i spinn över att Moderaterna nu inte längre är de Nya Moderaterna. I ärlighetens namn andas de nog en desperat förhoppning om att vi nu återigen blir partiet på 20 %. Nu är vi i deras ögon inte längre varken människovänliga eller kollektivavtals kramare. När det kommer till det sistnämnda kan jag nog tala för en hel del av oss. Det har vi aldrig varit.

Nu är vi enligt vänstern de gamla Moderaterna. Men i ärlighetens namn. För det första, förankrade beslut är hållbara. Andra är det inte. För det andra, lika väl som Moderaterna valde att se 2003 års utmaningar väljer vi nu att se dagens. Tider förändras och politiska partier med dem. Det fanns en tid då Moderaterna inte alltid var bäst på just det men en sak är säker. Det är vi nu. Vi ser dagens utmaningar. Vi jobbar med dem och vi är framförallt beredd att ompröva tidigare tagna beslut om tiderna förändras. Svårare än så är det inte.

Det är på en partistämma vi sätter politikens inriktning för de kommande fyra åren. Det är majoritetens röst som avgör. Men den gör det efter en debatt. Och när debatten har tagits. Röstningen skett. Då kan vi tycka vad vi vill om det men då är den vårt partis åsikt. Det finns ledningar i vårt parti som inte visat partistämman den respekt den måste ha för ett vitalt och fungerande parti. Det har man fått betala för. Anna Kinberg Batra har lyssnat, tagit till sig och förstått. Därmed har hon nu också sitt parti bakom sig. Svårare än så är det inte.

Statsminister Stefan Löfven säger sig leda världens mest feministiska regering. På pappret kan det mycket väl vara så men i praktiken är det tomt. Stefan, du leder en regering som aktivt motarbetar kvinnors företagande. På vilket sätt är det feministiskt undrar Moderata Kvinnor från Skåne?

Sverige har i förhållande till vår omvärld väldigt få kvinnliga företagare. När Alliansen tog över 2006 började man vända den nedåtgående spiralen, som var en del av Socialdemokraternas arv, och kvinnors företagande ökade. Främst skedde det genom Alliansens satsningar på RUT (hushållsnära tjänster). Rutavdraget gjorde svarta jobb vita, möjliggjorde för fler kvinnor att driva företag och minskade utanförskapet.

2006 var det endast 2,4 procent kvinnor som drev företag i Sverige, enligt siffror som tidningen Entreprenören tagit fram. 2013 var samma siffra 6.2 procent. Detta efter en aktiv allianspolitik med fokus på företagande och fler i arbete. Idag 2015 är den siffran 1,5 procent lägre. Den socialistiska “feministiska” regeringen har genom sin politik och nu lagda statsbudget sett till att den positiva utvecklingen tagit tvärstopp. Man väljer att spela rysk roulett med de nystartade företag vars framtid står på spel genom halveringen av RUT. Det är lätt att sprida vackra ord om feminism men när det kommer till praktisk handling och reell politik står man handfallen.

Moderaterna har nu möjlighet att stå upp för alla dessa kvinnliga företagare och de tusentals människor det sysselsätter, inte minst ur ett integrations perspektiv. Förra veckan presenterade Moderaterna sin skuggbudget. I den finns en satsning på att förstärka RUT- insatser med ytterligare 550 miljoner. Med det skulle Moderaterna satsa sex miljarder mer på ROT och RUT än regeringen. När decemberöverenskommelsen nu fallit torde det vara en självklarhet för moderaterna att agera kraftfullt i frågan och se till att halveringen i RUT stoppas. Allt annat är inte acceptabelt.

Ulrika Fors Stenmarck, ordförande Moderata Kvinnor i Skåne

Anna Jähnke, ordförande Moderaterna i Helsingborg

Linda Allansson, kommunstyrelsens ordförande i Svedala

Carina Wutzler, kommunstyrelsens ordförande i Vellinge

Carina Zachau, Kommunstyrelsens ordförande i Örkelljunga

Anna Palm, förste vice ordförande kommunstyrelsen i Höör

Åsa Ekblad, gruppledare för Moderaterna i Skurup

Inlägg från talarstolen i på partistämman i Karlstad under ”Jobb & Ekonomi”. Något omskrivet för att passa bloggens läsare.

Det finns ett land inte längre än 40 mil från den svenska kusten där budgetunderskott inte existerar för att det enligt lag inte får. Där staten bestämt sig för att skatta sina medborgare så lite som möjligt och när man gör det, snarare skatta dem för konsumtionen, istället för det som folket får i den egna plånboken.

Landet heter Estland. I Estland skattar man inkomstskatten med 20 % i platt skatt. Här finns igen progressivitet. Jag har själv
bott i Estland under sex år. När jag flyttade ditt 2003 var den platta skatten 26 %. Idag 20 %.

I Estland har man valt att bygga ett skattesystem som ska vara enkelt och transparent, med så få undantag som möjligt och i praktiken inga subventioner. I Estland är friheten över den egna plånboken din, inte statens och framgångarna har inte låtit vänta på sig. Estniskt företagande växer kraftigt, arbetslösheten är bland de lägsta i Europa, skolelever ligger i topp i världens alla mätningar, sjukvårdens köer är få och oftast korta. Listan skulle kunna göras lång. Landet värt ett studiebesök för er alla.

På bild ser ni till vänster den lista med skatter och avdrag jag under några dagars letande kunnat finna i Sverige. Och det är inte allt. Jag kunde ha hållit på en stund till. Till höger i bild finner ni de estniska skatter och avdrag som faktiskt finns för såväl privatpersoner som företag. Statliga som kommunala.  Listan är inte längre. Och då ska ni veta att av dessa är 7 kommunala skatter som nästan ingen kommun tar ut i Estland, då det inte anses som konkurrenskraftigt att göra de.

Det estniska skattesystemet ryms på en A4 sida. I det här landet saknas det i de närmaste skattejurister. De behövs inte. Men som sagt tanken bakom är enkelt, transparent och pengarna i den egna plånboken, snarare än avdrag och subventioner, som bara hade kostat administration i att hantera. I landet Estland finns inte heller någon bolagsbeskattning annan än vid uttag av vinsten ur bolaget. Låter man vinsten stanna kvar och jobba i bolaget beskattas den inte.

Varför gör jag då det här inlägget? Vad yrkar jag? Jag yrkar inget men jag tycker att det är dags att vi börjar före en principiell diskussion i det här partiet igen kring antalet skatter och möjligheter till avdrag. Och påminner oss själva om att vi inte blir bättre än Sossar när vi istället för att ta bort skatter väljer att skapa nya. När vi istället för sänkt skatt direkt in i den egna plånboken väljer att skapa avdrag och ordna med subventioner när vi borde se till att folket får tillbaka makten över den egna plånboken och därmed friheten.

För antalet skatter och avdrag i ett land gör skillnad. Estland går som tåget. I Sverige finns mängder av utmaningar. Där skatten är väsentligt lägre är friheten högre.

Det må vara första gången vi talat om Estland i talarstolen men inte den sista.

Tack för ordet.

I en motion till partistämman lyfter Skåne Moderaterna genom tolv kvinnliga Moderater (där undertecknad är en av dem) frågan om att förlägga en av de fyra AP fonderna i Skåne. I den pensionsgrupp på nationell nivå som just nu tittar på en rad frågor har man rekommenderat en sammanslagning av fyra AP fonder till tre. Men placeringen av dem ska vara densamma, Göteborg och Stockholm.

Skåne är med sina 1,4 miljoner invånare en naturlig del av Öresundsregionen. Tillsammans med Köpenhamn en av de starkaste tillväxtregionerna i norra Europa med sina 3,8 miljoner invånare. Skåne är utan tvekan väl positionerat för att kunna bli en av de mest attraktiva och konkurrenskraftiga regionerna.

Det är dock väl känt att Skåne brister i finansiell infrastruktur. Skåne är den enda av storstadsregionerna där det inte finns en finansiell aktör placerad. Sparbankens omstrukturering i Skåne har också lett till minskningen av finansiella aktörer i regionen. Trycket är därtill stort på medelstora företag att flytta sina huvudkontor till Stockholm för att få en ökad närhet till dessa finansiella aktörer.

Det är av vikt för Skåne, och som en av landets tillväxtmotorer, att staten fördelar sina resurser över hela landet. Staten har idag fördelat de fyra AP fonderna mellan Göteborg och Stockholm. I det förslag som nu ligger från pensionsgruppen ska fyra fonder bli tre men placeringen densamma.

Partistyrelsen väljer att gå på besvarat av motionen och mena på att den placering av de tre AP fonderna som pensionsgruppen föreslår är god nog. Skåne kommer självfallet att yrka bifall till att – satsen på stämman och jobba för dess gehör i utskottet. För ett starkt Skåne gör skillnad i Sverige.

Alla som känner mig har ifrågasatt hur jag kunnat försvara DÖ. Till dem alla har jag i vånda sagt att det inte finns en del i mig som gillat DÖ. Jag har svårt att se att någon Moderat skulle ha känt så. Den strider såklart mot allt vårt parti i grund och botten står för. Det är ju just det som fått vissa att reagera högljudare än andra. Det är också just det som gjort att vi andra inte stått upp lika högljutt .

Men varför säger du då? Varför valde du att gå på besvarat för den Kävlinge motion om att skrota DÖ, som faktiskt startade hela diskussionen, i Skånes förbundsstyrelse? Jag är företagare i första hand och politiskt aktiv i andra. Förra hösten, efter valet, såg jag ett land på väg i rask takt mot ett stup. Jag såg ett sargat land, efter ett antal tuffa år, där våra företagare var i desperat behov av stabilitet. Jag såg allt annat än det. Samtidigt såg politikern i mig ett land beroende av ett parti vars politik jag inte ville ge inflytande. Moderaten i mig såg ett bifall till att skrota DÖ, från Sveriges näst största förbund, som ett misstroende mot vår partiledare. Ett val jag inte ville göra. Men det var företagaren i mig som fattade beslutet att se vad DÖ kunde ge landet snarare än mitt parti.

Jag var helt övertygad om en sak dock. Det var att det i DÖ fanns en överenskommelse om att hit med inte längre. Jag trodde inte i mina vildaste fantasier att våra partier gett ett frikort till Socialdemokraterna i skapandet av sin budget. Naiv? Det får andra svara på men jag trodde att det fanns en del i överenskommelsen man inte talade om men som fanns där. Den om att säkra att de centrala frihetsdelarna i Alliansens arbete under åtta år inte skulle nedmonteras. Men så kom Anderssons utspel inför budgeten. Det ena förslaget tokigare än det andra. Den Ulrica som vissa betecknar som naiv insåg raskt att i DÖ fanns ingen annan överenskommelse än just DÖ. När budgeten sedan presenterades blev resultatet katastrofalt för det land jag som företagare försökt att värna i mitt försök att se på DÖ som ett alternativ.

Jag vet inte hur jag hade röstat på stämman i Karlstad. Men att jag hade röstat nej till motionerna om DÖ har sedan några veckor tillbaka inte längre varit självklart. Nu har DÖ fallit. Konsekvenserna av det vet vi inte idag men att gå till nyval vore förödande. Jag ser inte att vårt parti eller landet har att tjäna på det i nuläget. Att man nu måste gå in för att bryta ut delar ur den budget som är lagd är nu en självklarhet. Allra helst borde man lägga den gemensamma Alliansbudget som man, bara så sent som för någon vecka sedan, sa sig kunna lägga på 24 timmar.

Så, dessa ord av bekännelse kommer säkert att få en del att dra på smilbanden och tänka, vad var det vi sa. Det kanske med rätta. Men samtidigt, för i vart fall mig var Decemberöverenskommelsen aldrig något vi önskade men gavs oss att hantera. Jag är en person som står för mitt ord och min handling. Därav också dessa rader. Skriva en tidig morgon i de småländska skogarna. Nu är det dags att leka med brorsbarnen och ladda energi inför nästa veckas partistämma i Karlstad.