Hopp och förtvivlan – En dag på uppvaket för barn i Lund!

Region Skåne loggaFörra tisdagen hade jag den stora förmånen att få checka in till ett arbetspass på uppvaket för barn på Skånes universitetssjukhus i Lund. Det som mötte mig var jag mentalt förberedd på men inte emotionellt. Där låg de. Barnen på rad med sina oroliga föräldrar sittandes vid deras sida. Att söva ett barn innebär alltid en risk. Att barnen sedan vaknar upp med smärta efter olika ingrepp gör naturligtvis inte situationen lättare för redan pressade föräldrar.

Men där finns de också, föräldrarna som sitter vid sidan om sitt strålade barn. Barn med cancer. Barn utan hår. Barn som vaknar upp med alla biverkningar som kan komma efter strålning eller för de barn som fått cytostatika rakt in i ryggmärgen. Tänk er så många gånger dessa barn behöver sövas. Jag mötte mamman till en femårig tjej som när hon vaknade upp blev oerhört ledsen men också lite aggressiv. Inte helt ovanligt när man vaknar upp från narkos men med henne handlade det om något annat. Efter en stund berättar mamman för mig att tjejens cancer är oerhört aggressiv. Behandlingen oerhört tung och den tycks ha skadat områden i hjärnan som nu påverkar hennes förmåga att uttrycka sig. Kände mig illamående. Inser att här sitter en mamma i helvetet och hon har inget val.

Jag har suttit i helvetet själv då min man insjuknade i en oerhört aggressiv leukemi hösten 2011. Vi bodde på hematologen i Lund under denna tid. Tillbringade tyvärr mer tid där än innanför hemmets sköna vrå. Efter 1 ½ års kamp var den över. Min man lämnade mig efter 4 1/2års äktenskap. Det halva året har kommit att bli viktigt. Jag vet hur det är att sitta där men jag var inte en mor till ett barn som kämpar för sin överlevnad. Jag har alltid sagt att helvetet har olika grader. Att sitta vid sitt barns sida och mycket lite kunna göra. Det kan inte finnas något d-vligare än så.

Samtidigt mötte jag kvinnan som gett allt för barn som hon inte fött till denna värld men som hon älskar som sina egna. Kvinnan som valde att bli fostermamma framför att skaffa egna. Jämte henne låg en 14 årig kille och sov. Hon berättade om en kille som kommit till henne i sexårsålder. Från ett hem ingen av oss vill se våra barn växa upp i. Hur han idag är hennes inte bara i hjärtat utan också på alla papper. Hur alla de barn hon tagit hand om genom livet blivit hennes. Hur hon ibland fått kämpa även för det. Att höra hennes historia. Deras historia. Det ger hopp. Det visar på att det till syvende och sist inte handlar om pengarna i plånboken. Barn behöver kärlek. Kärlek kan rädda barnen och därmed världen. Svårare än så behöver det inte vara men det betyder att vi vuxna måste älska och alltid finnas där. Ovillkorligt.

Plötsligt så fann jag mig själv ståendes där på fjärde våningen och kände tårarna trilla ner för mina kinder. Det var en emotionell dag men insåg också att de där och då rann för att mina ögon fastnat på parken nedanför. Där min man och jag satt några av de sista veckorna i hans liv. Jag mindes desperationen i hans ögon, mindes det kortisonsvullna ansiktet, jag mindes en kamp vi inte vann. Jag ber att dessa barn ska vinna sina kamper. Barn ska inte bli sjuka. Barn ska inte kämpa för sina liv. Men när de måste, då är jag glad och tacksam över att vi har en skånsk sjukvård i världsklass med medarbetare som alltid ger sitt yttersta.

Stort tack till personalen på uppvaket för barn i Lund. En dag jag aldrig glömmer.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *