Den 16 april arrangerar Moderata Kvinnor i Skåne vår kanske viktigaste föreläsning någonsin på plats i Kristianstad, nämligen den om våld i nära relationer. En föreläsning om ett allt för aktuellt samhällsproblem. Ett problem som vårt rättsväsende, socialtjänst och vår lagstiftning brottas med dagligen. I en omfattning som ökar oroande snabbt.

Frågorna är många. Utmaningarna stora. Hedersvåld kan aldrig accepteras och måste bekämpas med alla medel.  Krafttag måste tas. Hör historierna inifrån berättade av en alldeles speciell gäst, en mycket uppskattad föreläsare från GAPF – föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime. Lyssna till riksdags- och regionpolitiker som lyfter de lagstiftande men också de lokala svårigheterna.

I ett led att stötta GAPF´s fantastiskt viktiga verksamhet startar Moderata Kvinnor i Skåne nu en nationell insamling. Pengarna som kommer in kommer att gå till att skapa trevliga och värnande boenden med möjlighet till läkning för dessa kvinnor och många gånger deras barn som går igenom ett bokstavligt helvete.

MQ Skånes styrelse bidrog med 1000kr på sitt styrelsemöte i lördags.

Ditt bidrag, stort som smått, ger förutsättningar för en framtid.

Vill du bidra?

Swish

Bidrag direkt till GAPF via swishnummer, 1235128244 (Märk gärna inbetalningen MQ Skåne)

SMS

För att skänka 100kr, SMS:a GAPF 100 till nummer: 72672

För att skänka mer/mindre, SMS:a på samma sätt GAPF följt av summan: 50, 100, 150, 200, 300, 400 eller 500.
Postgiro

Sätt in en valfri summa på GAPFs PG: 4009296-7 (Märk gärna inbetalningen MQ Skåne)

 

Vill du veta mer om föreläsningen & Moderata Kvinnor i Skåne? Gilla oss på FB. 

Förra veckan hade jag den fantastiska gåvan att få tillbringa en förmiddag tillsammans med elever på grundsärskolan i Vellinge. Jag började dagen med de yngre eleverna och avslutade med engelska med de något större barnen. Min första reflektion var vilken begåvning dessa barn besitter och hur fantastiskt duktiga våra lärare är på att stimulera barnens begåvningar. Samtidigt så kände man genast den glädje dessa barn kände över att vara i klassrummet och den enorma vilja de kände för att lära.

Morgonen inleddes med att alla barnen men också lärarna fick berätta om gårdagskvällen och vad man gjort. Riktigt härliga berättelser och barnen var såklart inte sena med att fråga mig vad jag hade haft för mig. Hade ju suttit på ett långt politiskt möte så jag kände att jag fick backa bandet några timmar och inkludera eftermiddagen som varit mycket mer intressant. Sen blev det en stunds svensklektion där barnens förmåga att skriva egna berättelser stimulerades. Barnen befinner sig på väldigt olika nivåer men det sågs snarare som en tillgång än ett problem. I det låg möjligheter för alla.

Sen var det dags för dagens viktigaste timme enligt många av barnen. Det var dags för slöjd. Barnen visade stolt och ivrigt upp allt de fina de gjort.  Fick samtidigt möjlighet till ett riktigt bra samtal med slöjdlärarna om lokaler, innehåll i lektionerna men också hur man lär i samarbete med andra kommuner. Dagen avslutades med engelskalektion tillsammans med det något äldre barnen. Flera av barnen hade bott utomlands i flera år så nivån på engelskan var hög. Stämningen i klassrummet likaså. Det var så tydligt genom hela dagen att dessa barn älskar att gå i skolan. Här har man aldrig långt till skratt och leendet är allt som oftast där. Det är sannerligen en entusiasm som smittar av sig.

Moderaterna i Vellinges utbildningsnämnd har många gånger diskuterat frågan om vår grundsärskola. Vi känner alla ett stort engagemang för barnen. För och nackdelar har vägts mot att ha särskolan innanför den egna kommunens gränser men i alla dessa diskussioner har vi landat i att verksamheten stannar hos oss. Vi vill ha full insyn i att dessa barn ges de absolut bästa förutsättningarna för sin framtid. Det finns frågor att jobba med för grundsärskolan i Vellinge. Det gör det alltid. Men det här är en verksamhet som jag som ledamot i nämnden känner mig oerhört stolt över.

Stort tack till alla lärare och elever för några fantastiska timmar tillsammans med er. Vi ses snart igen!

 

Jag har ju som bekant tagit på mig det självvalda uppdraget att arbeta mig igenom Vellinge kommuns skolor. Detta då jag sitter som ledamot i Utbildningsnämnden och tillhörande arbetsutskott. För någon vecka sedan hade jag den stora förmånen att besöka Tångvallaskolan i Falsterbo.

Dagen inleddes med att företaget Netscan var på plats för en gemensam samling med skolans högstadieelever. Ämnet för dagen var sociala medier och den mörka baksidan av densamma. Föredraget gick dock inte ut på att avskräcka från användandet. Snarare tvärtom. Men det handlade om att visa på att man måste vara uppmärksam på vem där ute som man får kontakt med. Det handlade också om vad som är rätt och fel på sociala medier.

Våra elever idag lever i en helt annan verklighet än man själv gjorde när man växte upp. Mobbing fanns även på min tid i skolan men den har idag tagit sig nya former och genom dessa blivit råare och mer utstuderad. Samlingen på skolan var en introduktion till den dag som inom kort kommer att ske för skolans högstadieelever då företaget kommer tillbaka för att tillbringa tid i alla klasser för att på djupet diskutera frågorna. Ett mycket bra initiativ av skolans ledning och som tycktes mycket uppskattat av eleverna.

Dagen avslutades med att jag fick möjligheten att sitta ner med en grupp elever som skolans idrottscoach hanterar. Ämnet för dagen var avslappning vilket vi fick testa på. Rummet var fullt av högstadieelever och det var intressant att se att tjejerna i gruppen hade svårast med att hantera avslappningen. Det fnittrades rätt gott i hörnen. Men killarna tog tillfället till avkoppling. Efteråt fick alla ge sin känsla av stunden på 12 minuter. Tjejerna var ärliga och menade på att de inte riktigt gett det en chans. Men killarna beskrev rakt på sak att det var skönt. Flera av dem sa, trots i grupp, att kan man få länken så man kan lyssna på det här hemma.

Det säger en hel del om den värld våra barn lever i idag. Det är stressigt. Tempot är högt. Kraven många gånger extremt höga för barn i vår kommun. Om det satt jag en stund efteråt och samtalade med idrottscoachen och rektorn. Våra barn må ha det bra ekonomiskt, om än inte alla, men de utmaningar de möter i livet i övrigt är sällan allt annat än enkla. Samtalet som således avslutade dagen gav mig en bra inblick i det som skolan möter i våra elever och där skolan många gånger får ta ett ansvar föräldrarna borde. Om det måste vi tala.

Tack till elever, ledning och lärare på Tångvalla för ett riktigt trevligt och utvecklande arbetspass hos er!

Förra tisdagen hade jag den stora förmånen att få checka in till ett arbetspass på uppvaket för barn på Skånes universitetssjukhus i Lund. Det som mötte mig var jag mentalt förberedd på men inte emotionellt. Där låg de. Barnen på rad med sina oroliga föräldrar sittandes vid deras sida. Att söva ett barn innebär alltid en risk. Att barnen sedan vaknar upp med smärta efter olika ingrepp gör naturligtvis inte situationen lättare för redan pressade föräldrar.

Men där finns de också, föräldrarna som sitter vid sidan om sitt strålade barn. Barn med cancer. Barn utan hår. Barn som vaknar upp med alla biverkningar som kan komma efter strålning eller för de barn som fått cytostatika rakt in i ryggmärgen. Tänk er så många gånger dessa barn behöver sövas. Jag mötte mamman till en femårig tjej som när hon vaknade upp blev oerhört ledsen men också lite aggressiv. Inte helt ovanligt när man vaknar upp från narkos men med henne handlade det om något annat. Efter en stund berättar mamman för mig att tjejens cancer är oerhört aggressiv. Behandlingen oerhört tung och den tycks ha skadat områden i hjärnan som nu påverkar hennes förmåga att uttrycka sig. Kände mig illamående. Inser att här sitter en mamma i helvetet och hon har inget val.

Jag har suttit i helvetet själv då min man insjuknade i en oerhört aggressiv leukemi hösten 2011. Vi bodde på hematologen i Lund under denna tid. Tillbringade tyvärr mer tid där än innanför hemmets sköna vrå. Efter 1 ½ års kamp var den över. Min man lämnade mig efter 4 1/2års äktenskap. Det halva året har kommit att bli viktigt. Jag vet hur det är att sitta där men jag var inte en mor till ett barn som kämpar för sin överlevnad. Jag har alltid sagt att helvetet har olika grader. Att sitta vid sitt barns sida och mycket lite kunna göra. Det kan inte finnas något d-vligare än så.

Samtidigt mötte jag kvinnan som gett allt för barn som hon inte fött till denna värld men som hon älskar som sina egna. Kvinnan som valde att bli fostermamma framför att skaffa egna. Jämte henne låg en 14 årig kille och sov. Hon berättade om en kille som kommit till henne i sexårsålder. Från ett hem ingen av oss vill se våra barn växa upp i. Hur han idag är hennes inte bara i hjärtat utan också på alla papper. Hur alla de barn hon tagit hand om genom livet blivit hennes. Hur hon ibland fått kämpa även för det. Att höra hennes historia. Deras historia. Det ger hopp. Det visar på att det till syvende och sist inte handlar om pengarna i plånboken. Barn behöver kärlek. Kärlek kan rädda barnen och därmed världen. Svårare än så behöver det inte vara men det betyder att vi vuxna måste älska och alltid finnas där. Ovillkorligt.

Plötsligt så fann jag mig själv ståendes där på fjärde våningen och kände tårarna trilla ner för mina kinder. Det var en emotionell dag men insåg också att de där och då rann för att mina ögon fastnat på parken nedanför. Där min man och jag satt några av de sista veckorna i hans liv. Jag mindes desperationen i hans ögon, mindes det kortisonsvullna ansiktet, jag mindes en kamp vi inte vann. Jag ber att dessa barn ska vinna sina kamper. Barn ska inte bli sjuka. Barn ska inte kämpa för sina liv. Men när de måste, då är jag glad och tacksam över att vi har en skånsk sjukvård i världsklass med medarbetare som alltid ger sitt yttersta.

Stort tack till personalen på uppvaket för barn i Lund. En dag jag aldrig glömmer.

Förra fredagen vid den här tiden hade jag förmånen att få stifta bekantskap med föräldrarna till en ettåring som kom in med ambulans till barnakuten i Malmö. Jag fanns där när de kom. Jag kunde ta på oron. Ledsamheten fanns i rummet. Läkarteamet fanns direkt på plats och omgående sattes det igång med en rad tester. När dessa inte gav de resultat man ville se begärdes en CT röntgen av barnets huvud. Tid för CT röntgen kom 1 ½ timme senare. Imponerande tycker jag. Efter att flera gånger själv ha legat i maskinen var det nu både intressant och oroande att kika på den lille killens bilder på andra sidan glaset.

Strax innan jag lämnade dem för att gå av mitt pass så vände det för deras son. Han började le och den han log mot först var mot mig. De leendet gick rakt in i hjärtat och när man sedan såg hans föräldrars reaktion när de förstod att saker nu började gå i rätt riktning. När läkaren kommer in och säger att det här ser riktigt bra ut. Detta efter för dem några helvetestimmar. Ja, den känslan. Just den känslan. Den kommer jag bära med mig länge.

Det är ju så att sjukvården många gånger handlar om liv och död. Inte alla men många. Jag frågar alltid personalen om de känner att de har det stöd de behöver i tuffa situationer. Om det finns samtalsstöd. Om kristeam kopplas in. Glädjande nog har alla svarat att det fungerar mycket bra med stödet till personalen vid svåra omständigheter. Jag frågar också om man tar med sig jobbet hem. De allra flesta svarar nej på den frågan. De svarar att man inte kan det. Det skulle inte funka. De säger att klart man kan känna oro och fundera på om patienten finns där morgonen därpå. Men fortsätter de, om patienten finns kvar är det för hans/hennes skull jag måste koppla bort det. Men också för min egen och för min familjs.

Jag gjorde närmare nio timmar på barnakuten i Malmö iklädd de vita kläderna jag kommit att trivas riktigt bra i. Fick testa på allt från att sitta i luckan och ta emot patienterna, vara en del av triagen men också vara med sjuksköterskan hos de patienter hon kom att ansvara för den kvällen. Varierande problem alltid en sjuksköterska arbetandes på en lösning.

En av de saker som glade mig lite extra den kvällen var att se de positiva effekterna av beslutet Alliansen tog vid sin tid vid styret om att öppna en vårdcentral vägg i vägg med akutmottagningarna. När jag satt i mottagningsluckan så var det flera patienter som vi valde att skicka till vårdcentralen. Efter bara en liten stund kom en sjuksköterska från vårdcentralen och tog patienten med sig. En öroninflammation behöver inte ta upp tiden på barnakuten. Inte heller lite feber och hosta. Vårdcentralens läkare jobbar i nära samarbete med akutmottagningarna och skulle det behövas så kommer patienten åter i akutmottagningens vård. Inte då längst bak i kön utan på den plats och utifrån den prioritering som görs för patienten.

Jag har sagt det för och kommer att säga det igen. Att genomföra de här arbetspassen är faktiskt bland det mest belönande jag ägnat mig åt. Personalen tar emot en med öppna armar och samtalet är ständigt pågående.

Tack till all personal på barnakuten i Malmö för mina timmar hos er!

Förra veckan hade jag den stora glädjen att återigen få checka in till ännu ett arbetspass på Skånes Universitetssjukhus. Denna gång närmare bestämt Malmö och dess intensivvårdsavdelning. Där fick jag arbeta tillsammans med två sjuksköterskor i ett rum för två patienter i stort behov av intensivvård.

Det är en annorlunda miljö man äntrar. Ett rum fyllt av apparatur där respirator inte är ett undantag utan en regel. Där patienternas utmaningar är mer än ens hjärta nästan kan bära. Världen är inte rättvis. Jag vet av erfarenhet. Men det man ser under dessa arbetspass påverkar en på djupet. Det går inte att komma ifrån. Jag vill inte heller det. Jag tror det gör mig bättre som medmänniska och i mina politiska uppdrag.

Skånes Universitetssjukhus är vårt skånska flaggskepp som levererar en vård i de flesta fall närmast i världsklass. Där personalen varje dag gör mer än sitt jobb. Där man allt som oftast gör det där lilla extra. Många gånger under hot och i obekväma situationer. Men trots det, ger man hand på en kind i en stressig situation. Man hjälper en kollega i behov. Man ger för det ligger i sin yrkesroll att ge men framförallt i rollen som medmänniska.

Med några arbetspass in i verksamheten, är det inte utan att man undrar. Vem ser vad de ger? Patienten i behov gör det inte alltid. Inte på en avdelning som IVA. Gör arbetsledarna det? Oftast får jag höra. Gör vi politiker det? Det svaret söker jag efter. Som Moderat politiker vill jag inte styra över verksamheten. Det gör de bäst själva. Men att se, känna och uppmärksamma vår personal. Det är det vi som måste göra. Det borde vi vilja. Vi är arbetsgivaren. Om det kan man tycka mycket men så länge det ser ut så. Så länge är personalen vår att värna.

Vår personal kräver lite. De har förståelse för hur världen ser ut och sjukhusens utmaningar. Vi kan inte alltid ge men vi kan lyssna och bemöta. Det är vårt ansvar som arbetsgivare.

Stort tack till all personal på IVA i Malmö för några fantastiskt fina timmar hos er!

Ulrica

 

Jag sitter sedan en rad år tillbaka som ledamot i Vellinge kommuns Utbildningsnämnd med tillhörande arbetsutskott. Där sitter jag som en av flera med ansvar för skolorna i vad som allt som oftast utses till Sverige skolkommun i fler mätningar än en. Skolan har alltid och kommer alltid vara oerhört prioriterad fråga i kommunen där vi Moderater styr med egen majoritet sedan 27 år tillbaka.

Som ledamot i Utbildningsnämnden är vi faddrar till några stycken skolor/förskolor var. Det är ett trevligt uppdrag men jag önskar att lära mer. Därför har jag valt att också göra riktiga arbetspass i Vellinges skolor. Målet är att jobba mig igenom alla grundskolor under året som kommer. Jag har tröttnat på verksamhetsbesöken där vi kommer i grupp. Där vi sitter ner med ett kollegieblock och allt som oftast ställer konstlade frågor och därmed också många gånger ges de konstlade svaren.

Jag vill göra ett arbetspass i skolans miljö. Jag har bett rektorerna att sätta mig där de önskar. Vill de visa bra saker ska de visa dem. Har de utmaningar vill jag se och höra om dem. I onsdags var jag som sagt på Skanörs skola. Dagen inleddes på lågstadiet hos klass 3 med både svenska och mattelektion. Mycket har förändrats sedan man själv gick i skolan. Lärteknikerna är annorlunda och jag gillade att man lät barnen ta plats. Att barnen fick utmanas i en värnade miljö. Att de faktiskt fick visa sig duktiga. Att alla gavs en möjlighet till det och att alla faktiskt tog den.

Sen gick dagen vidare till en lunch med vice rektorn och ett samtal som startade i fikarummet några timmar tidigare med lärare kring den situation kring nyanlända som vi i Vellinge nu också står inför i större volymer än tidigare. Just den biten återkommer jag kring i ett senare blogginlägg efter fler skolbesök och politisk diskussion i vår Moderata grupp. Men diskussionen vi hade var bra och viktig. Målet att även här leverera Sveriges Bästa är gemensamt och givet. Vellinge gör inget annat än levererar i högsta kvalitet.

Därefter fortsatte dagen med tysk lektion tillsammans med en rad killar i klass åtta. Roligt att se hur man även här fokuserar på det talade ordet. Att skriva är viktigt men att tala och våga ta för sig kanske än viktigare. Dagen avslutades med elevråd och diskussioner om sociala medier. Våra barn lever i en annan värld än den vi levde i på gott och ont.

Det var en fantastiskt fin dag på Skanörs skola och jag blev bemött med en värme från alla jag mötte. Vellinge har några av landets bästa skolor. Det vet vi. Men den är inte så av en slump. Vi jobbar var dag precis hela tiden. Inget kommer gratis. Det ligger hårt gemensamt arbete bakom varje resultat och framgång. Samtidigt har vi också utmaningar ni andra många gånger inte har. De utmaningarna återkommer jag dock till först efter att alla skolor besökts. Först då anser jag mig ha rätten att uttala mig.

Stort tack till alla lärare och elever på Skanörs skola för en dag jag kommer bära med mig mycket länge. En dag som gav en riktig inblick i er verksamhet och i er vardag. Skanörs skola är en skola att vara stolt över!

Ulrica

Förra måndagen checkade jag in för mitt allra första arbetspass på SUS, Skånes universitetssjukhus under vad jag valt att kalla Din vän i politiken. Närmare bestämt på IVA Neonatalavdelningen i Lund. Det är den avdelning där man tar hand om alla de barn som föds för tidigt men också den där man hanterar allvarliga problem som kan ha uppstått vid förlossningen. Jag checkade in till mitt arbetspass klockan 06.45. Bytte om till arbetskläder och påbörjade min hospitering.

Jag hade den stora glädjen att gå sida vid sida med två sjuksköterskor och två undersköterskor som tillsammans vårdade och ansvarade för fyra barn. Jag mötte och samspråkade också med barnens föräldrar. Jag fick känna deras oro i varje andetag. Hoppet som fanns men också oron som inte kan lämna. Inte i den situation som man upplever.

Det var en fantastisk dag från början till slut. Det jag upplevde och fick med mig kommer att finnas med mig livet ut. Att få sticka in handen och hälsa på det lilla knytet som inte vägde mer än 470 gram är en känsla som inte går att beskriva. Eller varför inte den lilla kille som nu äntligen var på väg hem till sitt närsjukhus (Lund vårdar för många län i sin närhet och erbjuder IVA Neonatal i världsklass) och snart vidare hem till sin mamma och pappa. En kille som vars hjärta slog efter alldeles för många minuter och hans första andetag togs efter nästan en halvtimme men som efter alla undersökningar ser ut att må och utvecklas väl. Men låt oss sist men inte minst tala om den lilla tjej som kommit in dagen innan och som vi inte vet om hon klarar sig. Om än att hon gav det den största av kamper.

Barnen är världens underverk. Den insikten kan jag som inte har några barn ärligen säga kom till mig på allvar den där dagen. De här barnen kommer leva kvar i mitt hjärta men också den värme jag möte från all personal. Vi hade fantastiskt fina samtal den här dagen. Jag lärde mig massor om er vardag, era utmaningar men också er stora glädje i ert jobb. Men då det var Ulrica ni mötte snarare än moderaten skriver jag inte här om vad som sas och mina tankar kring det. Vet att jag bär det med mig. Vet att jag kommer jobba med det.

Tack för att jag fick komma till er och dela er dag!

Ulrica

För en vecka sedan hade jag den stora förmånen i livet att få checka in för mitt första arbetspass på SUS (Skånes universitetssjukhus). Närmare bestämt på Neonatalavdelning i Lund. Din vän i politiken har jag valt att kalla den resa jag nu ger mig ut på. En resa för att komma närmare de verksamheter jag som fritidspolitiker ansvarar för. I mitt fall är det som sjukvårdspolitiker i nämnden som hanterar verksamheten för Malmö och Lunds lasarett samt viss primärvård men också som skolpolitiker i Vellinge. Det innebär att jag nu kommer att ägna en stor del av min tid åt att komma närmare svensk välfärds två stora utmaningar, sjukvård och skola.

Tanken är att tillbringa en arbetsdag per vecka under överskådlig tid åt att göra just riktiga arbetspass sida vid sida med personalen på lasaretten eller i skolan. Jag har själv tröttnat på de där verksamhetsbesöken där vi politiker oftast kommer i grupp. Där mötena sker över ett kollegieblock och en kopp kaffe. Möten som oftast leder till konstlade frågor och ibland lika konstlade svar. Jag vill göra arbetspasset, se utmaningar, se glädje, se irritation, se sorg. Jag vill samtala och ställa frågorna när frågorna ska ställas. Jag vill uppleva och jag vill också ge.

Jag har varit väldigt tydlig inför och under de två arbetspass jag i nuläget genomfört med att det är Ulrica alla träffar. Inte först och främst Moderaten. Det finns en väsentlig skillnad i det. Efter att dagarna nu genomförts känner jag att just den vinkeln varit den viktigaste för att dagarna nu bidragit med de som de faktiskt har. Att det är Ulrica alla möter syns också via det visitkort jag tagit fram. Inte som kampanjmaterial utan för att de jag möter ska ha något med sig som de kan använda för att återkoppla om de känner behov av det i framtiden. Kortet har ingen partilogga. Kortet är inte i partiets färger. Mailadressen visar avsändarens partitillhörighet. Det är allt.

Förra veckan jobbade jag då på Neonatal i Lund men också på Skanörs skola. Mer om de besöken under de närmaste dagarna. Nästa vecka är IVA I Malmö i nuläget inbokat. Trots endast två arbetspass kan jag redan säga att det här är det absolut mest spännande och roligaste jag gett mig ut på. Redan nu har jag fått så mycket till mig och jag ser med stor glädje fram emot allt jag nu ska få lära och uppleva.

Hoppas ni följer min resa. Den sker under #dinvänipolitiken

Bästa hälsningar, Ulrica

Jag har ägnat någon dag åt att läsa Thomas Pikettys bok ”Kan vi rädda Europa?” En bok där en rad av hans krönikor mellan 2005 till 2015 finns samlade. Ämnena varierar men fokus ligger på skuldkrisen och eurosamarbetet. Piketty är professor i nationalekonomi vid Paris School of Economics. Han har för många gjort sig känd som den hårdföra vänsteragitatorn som är för mer statlig styrning och högre skattetryck.

När man nu tillbringat några timmar med Piketty framstår han som vänster men inte speciellt hårdför. Hans penna attackerar såväl vänster som högerut. Den vida omtalade 35 – timmars arbetsvecka som Frankrike genomfört beskriver han som ett allvarligt politiskt misstag såväl ekonomiskt som socialt. 35 timmars vecka har inte gett fler jobb. Den har gett ökad övertid. Den har i de flesta fall inte bidragit till mer tid med familjen.

I kategorin viktiga åtgärder för fler i arbete menar han på att skattefokus bör läggas på kapital och konsumtion snarare än på inkomst och höjda arbetsgivaravgifter som många förespråkar i Frankrike. I hans värld leder inte beskattning på arbete till fler jobb.

Den ständiga franska debatten om att höja landets minimilöner menar han på inte kommer att bidra till ökat välstånd. Han anser snarare att man bör införa en negativ inkomstskatt (en variant av basinkomst) för att stärka låginkomsttagarnas köpkraft. Negativ inkomstskatt är en ersättning till den som saknar eller som har en låg inkomst. Ersättningen är sedan tänkt att fasas ut i takt med ökande arbetsinkomst.

Det var faktiskt den nyliberala Milton Friedman som menade på att negativ skatt, om nivån var låg, skulle vara betydligt bättre än dagens system. Han såg dock gärna negativ skatt i kombination med platt skatt. Den största fördel han såg med systemet var att den enligt honom skulle garantera att ingen hamnade under fattigdomsgränsen. Nixon administrationen föreslog faktiskt en reform som byggde på tanken om negativ inkomstskatt. Om än att den aldrig såg dagens riktiga ljus.

Milton Friedman är den forskare som Piketty tycks respektera allra mest. Kanske inte främst för att han delar hans åsikter utan för den genuina forskare han anser att Friedman var. Med en noggrannhet och objektivitet sällan skådad som han själv beskriver det.

Men visst. Man ska vara ärlig.  Piketty talar länge och väl om centralisering, återtagandet av makten över centralbanker, höjda skatter på förmögenheter och införande av arvsskatter. Han talar om att beskatta höginkomsttagare hårt och har en stark förkärlek till kapitalbeskattning.  Den röda socialistiska tråden i Pikettys resonemang är tydlig liksom hans agenda. Samtidigt känns hans tankar nyanserade och den hårdföra retoriken syns tydligast i skrivandet om förmögenheter.

Kan jag då lära av att läsa Piketty?

Jag som personligen står för mycket av det motsatta. Jag som tror på mindre statlig styrning och mer i den egna plånboken genom väsentligt lägre skattetryck. För endast där skatten är lägre är friheten högre.

Att läsa är att lära. Jag har lärt av att läsa Piketty. Jag har lärt att allt som sägs om denna nationalekonom inte är hela sanningen. Jag har lärt mig att se saker som han ser dem. Det betyder inte att jag delar hans åsikt men jag kan se och respektera hans tankar. För det är ju som så att först när man har respekt för andras åsikter, kan man stå för sina egna.

Sen har han fått mig att göra slut med euron också. Men om det skriver vi i nästa inlägg…